OM JONAS

 

Hej, jag heter Jonas Helgesson och är uppvuxen i Göteborg men bor numera utanför Malmö, i trakterna där det luktar traktor. Jag har hunnit bli 42 år gammal och är gift med Hanna och har två barn.

Jag arbetar som föreläsare och författare. Det jag gör är helt enkelt att berätta om mitt liv. I den affärsidé jag visade för ”skatteverks-kvinnan” när jag skulle starta eget företag stod det att jag skulle sälja mig själv. Rakt på sak men ändå ganska sant.

Vad ska jag mer säga om mig själv? Jag gillar spela schack, umgås med vänner och läsa böcker. Oj, det lät som en kontaktannons för 70 plussare...

Sedan har vi naturligtvis det här med min CP-skada. Hur ska jag få in den på ett lätt och smidigt sätt? Jag har blivit bränd efter att ha skrivit arbetsansökningar, där jag både ha testat att skriva att jag är CP och att jag inte är det. Moment 22. Inget blir riktigt lyckat. Skriver jag exempelvis att jag är CP får jag inga jobb men skriver jag däremot att jag absolut INTE är CP, ja då blir intervjun aningen stel så att säga.

 

En bra sak är att leda in samtalet på att jag spelar golf. Och när de frågar vad jag har för handikapp så säger jag: “Syns inte det..?”

 

Seriöst. När jag föddes höll jag på att dö Det är ett mirakel att jag lever. Jag älskar mitt liv! 

HEJ, JAG HETER JONAS

DET BÖRJADE RÄTT DÅLIGT

Jag fick navelsträngen runt halsen, fick ligga i en kuvös och hade ingen riktig andning närmare 40 minuter. Resultatet -  en CP-skada. Vad är det? kanske du undrar. Ja, det innebär förlamning i hjärnan, muskelspänningar, ofrivilliga rörelser (spasmer) och att finmotoriken är kraftigt nedsatt. Skadan har drabbat nervsystemet som i sin tur påverkar ryggmärg och nerver.

Om man enkelt ska förklara det är jag som ett gammalt datorspel – där grafiken är värdelös och allt hackar. En bugg i systemet - that's me! När jag går hackar det. När jag talar hackar det. Och när jag försöker sitta på huk är det gameover…

Vänster sida är mycket mer spastisk. Så jag lever bokstavligen ett dubbelliv. När jag tänker: ”Oh, vad gott med kaffe”, tänker väsnterarmen: “Varför inte spilla ut kaffet, yes…” Fördelen med detta dubbelliv är dock att om jag har tråkigt en kväll kan jag alltid leka sten, sax, påse med mig själv.

Talet fungerar inte heller som det ska. Jag har slutat ringa till SJ:s automatiska telefonsvarare kan jag säga. Vilken skämt den datakvinnan är. När jag sa att jag skulle åka från Malmö sa hon: Ursäkta, den staden finns inte.

Nu ska det sägas att jag och min kropp har utvecklas väldigt mycket under årens lopp. Vid 13 års ålder gjorde jag mig av med den rullstol jag haft hela min uppväxt. Strax efter det “kickade” jag min assistent som hade varit med mig i skolan. Jag lärde mig knyta skorna på under 5 minuter, vända ägg i stekpannan och tala utan hjälpmedel.

 

Jag lärde mig också åka moppe. Eller lärde och lärde. Man kan sammanfatta min moppetid med sången: “En slank han hit, en slank han dit och en slank han ner i diket.” Om du mot all förmodan någon gång letar detaljerad information om hur lera känns i munnen, hur mossa känns i näsan och hur daggmaskar känns innanför kalsongerna – ring mig.

VARFÖR JAG GÖR DET JAG GÖR

Det jobbigaste i mitt liv är att inte bli tagen på allvar. Jag möter fördomar rätt ofta som gör mig ledsen. Många tror att bara för att jag har denna funktionsnedsättning så är jag också något hjälpobjekt man hela tiden ska gulla med. Förtroendet är ofta lågt för de som andra inte tycker passar in. Detta är mycket drivkraften varför jag idag försöker berätta om mitt liv, som det verkligen är. Att det är fullt normalt att ha fru, barn, jobb och Volvo även om man har en CP-skada. 

Trots allt älskar mitt liv! Jag väljer att älska det för det är det enda liv jag fått. Jag har det väldigt bra på många plan och de ibland snåla omständigheterna försöker jag omforma till möjligheter så mycket jag kan. Jag vill ta till vara på vad jag har – inte bara förbanna det jag inte har. Livet är för stort för att haka upp sig på småsaker.

 

Jag säger till dig som jag brukar säga till mig själv: Ta ett djupt andetag. Lyckades du? Då har du det bästa kvar – ditt liv!